Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: ”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, 5men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” Lukas 18:1-8
Jesus berättar denna liknelse för att betona vikten av uthållighet och enträgenhet i bönen. Det finns något i den uthålliga och enträgna bönen som rör vid Guds hjärta och som ger bönesvar. Det Jesus avslutar med är en betoning av att vara väntande. När man inte ser bönesvaret och när omständigheterna blir svåra kan det leda till att tron minskar. Till och med bland dem som skulle varit väntande och bedjande – Guds folk -kan tron sina.
I det perspektivet är det viktigt att ständigt leva i bönens atmosfär och bedja om att få ha bönens Ande närvarande och som en stödjande kraft. När vi inte ger upp utan fortsätter att bedja får vi också ett rätt perspektiv och kan fortsätta att leva i tro.