Ibland kan vi känna det som om att vår hjälplöshet är ett hinder för oss att be till Gud. Vi kan till och med tveka att närma oss Gud på grund av att vi känner oss modlösa och upplever att vi saknar tro.
Men hjälplösheten är vår bästa vän i vårt böneliv.
Ole Hallesby skriver: ”Och hör vidare: Det är inte din bön som sätter Gud i rörelse för att frälsa dig. Nej, din bön är en frukt av att Jesus har klappat på ditt hjärta och sagt dig, att han vill komma in till dig i din nöd. Du menar att allt är stängt för dig, därför att du inte kan bedja. Min vän, det är just denna din hjälplöshet, som är det avgörande i din bön.
Bön är att öppna för Jesus och släppa in honom till sin nöd. Och din hjälplöshet är det, som öppnar dörren helt för Jesus och ger honom tillträde till all din nöd.”
Ole Hallesby fortsätter och skriver: ”Vi har tro nog, när vi vänder oss till Jesus i vår hjälplöshet.”
Ofta är det självtillräckligheten som får oss att sluta be. Eller att vi litar på något annat än Gud för att hjälpa oss. När det gäller väckelse och Guds beröring och hans Andes närvaro finns det ingenting som kan skapa detta än Gud själv. Det från vår sida som öppnar upp för att det ska bli en verklighet är vår enträgna önskan till Gud att han ska möta vår hjälplöshet. Att Han ska ge oss mod, fylla oss med den Helige Ande och skapa väckelse. Att Han ska vara nära oss med sin egen närvaro och kraft.
Närma dig frimodigt Gud med all din hjälplöshet. Det är där och då mötet sker med hans suveräna styrka och hans kraft.
(Citaten från Ole Hallesby kommer från boken ”Från bönens värld”)
